Efter en veckas uppehåll känner vi oss ivriga att ta oss ut på gatan igen. Snöoväder, kyla och skola har stått ivägen för våra uppträdanden den senaste tiden. Nu har projektet pågått i fem veckor, alltså halva tiden. Under dessa fem veckor har vi fått prova på att vara gatumusikanter på Södermalm i Stockholm. Vi har sjungit, försökte spela instrument, tjänat ihop 55kr, spelat in vårat soundtrack ”Tusen Ögon” i studion och filmat en massa uppträdanden och lagt upp dem här på bloggen. Vi börjar förstå vad det innebär att vara gatumusikant.
Inför morgondagen tänkte vi testa på något nytt. Nämligen att spela i Gamla Stan. Från människor som vi träffat vid Medborgarplatsen har vi fått tips om att de riktiga pengarna finns att få i Gamla Stan där det kryllar av turister. Jag har själv en kompis som är otroligt duktig på fiol som belönades med inte mindre än 700kr på en eftermiddag i statsdelen. Den hemlösa mannen vi träffat på två gånger vid tidigare spelningar berättade att han fått ihop 2500kr på en kvart en gång vid Gamla Stans tunnelbanestation. Vårat projekt handlar inte i sig om att tjäna pengar, men det är ändå värt ett försök att följa andras råd. För att få en bild av hur det är att vara gatumusikant i Stockholm bör man trots allt göra som andra gatumusikanter gör.
Så imorgon kan ni se oss live vid 13:00 på Västerlånggatan! ♥
(Det är väl sådant som alla riktiga bloggare håller på med har vi förstått)
Så ställ era frågor- stora som små! Vilka är vi? Varför gör vi det här? Hur kalla blir egentligen våra tår efter en timma ute i kylan? Känns det pinsamt när vi missar en ton (eller missar alla toner i en hel låt som i ”Vara Vänner”? Får vi ragg ute på gatan?
Var inte rädda, var inte blyga! Vi svarar på allt ni undrar över!
Med glädje ser jag att Emelie skrivit ett vackert fan-inlägg om mig från förra veckan när jag ställde mig på scenen för att sjunga ut. Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag sjunger karaoke. Jag är väl medveten om att jag inte har någon sångröst (om sångröst betyder att man kan ta rätt toner) och ändå kan jag liksom inte låta bli. Jag vill inte, fast jag vill. I onsdags hade jag Emelie med mig och det krävdes att hon snabbt skrev ner mitt låtval för att sedan springa till värden med lappen, annars hade jag gärna låtit bli. När mitt namn sedan blir uppropat finns inte så mycket att göra, det är bara att kliva upp. Har jag väl klivit upp kan jag inte sjunga tyst, då blir det ännu mer pinsamt. Så här håller det på och det är lika när vi är ute på stan. Jag blir lite nervös när jag ser att massvis med människor går förbi där jag ska sjunga, men har jag väl ställt mig så är mina alternativ få; sjunga ut, eller gå hem. Jag väljer givetvis det första.
Vad vill jag säga med detta? Jag vet faktiskt inte. Varför man utsätter sig för saker man inte är bra på och aldrig kommer bli bra på (jag har ju den röst jag har) lär jag aldrig få veta. Jag tror att det är plågan i nervositeten som tvingar mig att fortsätta. På något personligt plan får det mig att utvecklas, alla ser mig och alla hör mig, människor får tycka vad de vill. Jag gör det jag gör och jag är den jag är.
”If you wanna know, if he loves you so, it’s in his kiss!”
Stolt ser jag på när Josefin ställer sig på Johnnys scen och sjunger sin Shoop Shoop Song som hon briljerat med även tidigare i vinter. Övning ger färdighet. Själv blev det Beautiful Day, Lose Yourself och I’m Yours. En bra karaokekväll på Johnnys vid Fridhemsplan. Vi känner oss peppade inför nästa spelning. Nu väntar vi bara på att snön ska smälta! Men förhoppningsvis kommer vi utanför dörren på onsdag…
Josefin är insnöad i Gävle! Och utomhus är det -20 grader. Dessutom funkar inte kollektivtrafiken som den ska… Så jag kan inte ta mig till Björns Trädgård. Thomas Ledin spelar i bakgrunden ”Nu tystnar musiken…”
Vi testade en ny repertoar idag och jag må säga att det gick bra även denna gång. Kylan bet dock tag i oss alldeles för hårt och vi blev tvungna att sluta tidigare än planerat. Dagens skandal var att jag tvingat Emelie att sjunga Jakob Hellman och att vi sedan inte kan ta en ton rätt!?!? Skamligt, å andra sidan tycker jag att dagens bästa vara Kalla mig med Vapnet.Söder var rätt folktomt så någon större publik som kunde värma oss hade vi inte.Dock fick vi ett kärt återseende när den hemlöse mannen som brukat spela i Klara Kyrka kom tillbaka till oss för att lyssna. Vi fick även äran att spela för några bloggläsare, spännande att ni hittar till oss! Ni är alltid välkomna och vi blir superglada om ni önskar låtar, så kör på.
Vi avslutade dagen med att ge blod eftersom blodbussen står här vid Karlaplan idag. Jag känner mig lite ynklig och Emelie likaså. Men vi gör allt vi kan, för om en människa blir lite gladare för något vi gör så räcker det för oss.
Idag snöade det och var kallt. Våra fötter frös till is redan efter en halvtimme men vi stod tappert kvar och sjöng för full hals. Tre stycken bloggläsare dök upp halvvägs in i spelningen och hejade på oss. Det är riktigt roligt, men samtidigt lite nervöst, att ha en publik. Dessa tre solstrålar gav oss ytterligare kraft och orka stå kvar ute i kylan och sjunga vidare. Mot slutet dök även samma hemlösa man upp som var vår första riktiga publik för två veckor sedan. Han kände direkt igen oss och fortsatte att ge oss tips om vad vi borde göra för att tjäna mer pengar. Tunnelbanegången i Gamla Stan menade han på var en bra plats. Själv hade han lyckats samla ihop 2500 kr där på en kvart. Men vårt syfte är inte att tjäna pengar, utan att känna på hur det är att vara gatumusikant.
Och vilka slutsatser kan vi dra om livet som gatumusikant än så länge? Tre veckor in i projektet har vi verkligen fått känna på att publik är A och O när man står på gatan. ”Ett leende, en blick, det är där vi får vår kick” går texten i Tusen Ögon. Och det stämmer. När vi inte får uppmärksamhet från omgivningen känns det hela plötsligt ganska trist. Då ifrågasätter man varför man står där på gatan överhuvudtaget. Men när man ser hur folk som går förbi tittar upp och ger oss ett värmande leende så känns det hela så självklart. Då blir det uppenbart att det är meningen att vi ska stå där på gatan och sjunga Håkan Hellström, Lasse Lindh och Jacob Hellman. Och då spelar det ingen roll om vi fryser eller inte. ”Känn ingen sorg för oss Stockholm” som vi sjöng i Håkan Hellströms låt idag. Vi får en kick av det här på allvar!
Nu har jag och Josefin varit ute och sjungit på gatan som Gatumusikanterna i två veckor. Imorgon klockan 13:00 står vi vid Björns Trädgård igen i ett försök att sprida glädje och musik. Det är jätte roligt att vi fått en sådan respons från omgivningen, både här på bloggen och ute på gatan. Och därför vill vi nu ge er möjlighet att tycka till! Vad vill ni höra härnäst? Nedan följer några förslag, men vi tar gladligen emot andra också! Interaktivitet är bra har vi hört. Så nu är det dags för er att interagera!
Emelie Fågelstedt
Josefin
