Igår avslutades kursen i Digitala Medietillämpningar. Den kurs som var födelseplatsen för Gatumusikanterna. Kursen där idén kläcktes och musiken började skapas. Från och med nu kommer bloggen att drivas på egna initiativ och ur eget intresse. Och det intresset är stort ska ni veta!
Stockholms gator har legat tysta i två veckor nu. Men i takt med sol, värme och vår kommer vi att ta oss ut och uppträda för er igen. Planen är att göra ett storslaget framträdande innan påsk. Information om tid och plats kommer upp inom kort. Och nu när snön inte tvingar Stockholmarna att ligga i hemma i ide längre förväntar vi oss en storslagen publik!
Men det är inte allt! Vi har tidigare nämnt att vi fick ett samtal från en okänd man från en ort (som vi än så länge väljer att hålla hemlig) för några veckor sedan. Han hade en tanke om att vi kunde hjälpa dem att dra igång ett SM för Gatumusikanter i sommar. Den tanken verkar nu kunna bli en verklighet. Vi ska träffa våra potentiella framtida samarbetskamrater över en lunch veckan efter påsk.
Det kryper under huden på mig. Det är tveklöst starka ben som det här projekte står på!
Vi undrar faktiskt också var vi är. Och varför vi inte är där ni är, ute på gatan. Men den här veckan har flugit förbi och vi har pysslat med slutuppgifterna för delkursen i Digitala Medietillämpningar. För det är ju som så att kursen som var platsen där Gatumusikanterna föddes börjar lida mot sitt slut. Som vi har sagt tidigare vill vi inte att det ska ta slut. Och det finns en del projekt som återstår nu under våren och sommaren… Vi berättar mer inom kort!
Men än finns det möjlighet att se oss live ute på gatan. Vi hoppas på stor uppslutning och mycket publik. Nästa vecka. Då smäller det! Vi återkommer med datum senare i helgen.
Gå nu ut och njut av solen och värmen alla fina läsare!
Igår fick vi kalla fötter. Minst sagt. Vi hade en tanke om att lördagar skulle vara en bättre dag att stå och sjunga på gatan. Det rör sig trots allt alltid mer folk i stan på helgen. Men vi var inte beredda på att det skulle vara så mycket folk. När solen tittar fram flockas alla Stockholmare i Kungsträdgården fick vi erfara. Och det var just till Kungsträdgården som vi efter en 20 minuters promenad av velande tillslut kom. Vi som tycker om människor, publik och att “höja våra röster för att höras” greps plötsligt av panik. Så vi ställde oss i ett hörn och började sjunga.
Dagens inkomst: 0kr.
Idag bjuder vi er därför på en lite annorlunda musikvideo, med intervjuinslag och reflektioner från Kungsträdgården så att ni kan få en känsla av hur det känns att stå där med en klump i magen precis innan man ska sätta igång och sjunga. Men varje dag kan inte vara en bra dag. Och även andra gatumusikanter har säkerligen upplevt sämre dagar. Nu känner vi oss revangesugna inför kommande vecka!
Efter en fullspäckad vecka har vi bestämt oss för att sjunga upp imorgon, lördag, i Gamla Stan. Det kan bli spännande att se skillnaden i folkmängd, det lär vara många fler i rörelse imorgon än vid våra vanliga lunchspelningar. Vi ses imorgon kära vänner!
Sedan den 1a februari har jag och Josefin försökt sätta oss in i hur det är att vara gatumusikant i Stockholm. Från början hade jag en förhoppning om att vi skulle hinna stå på gatan och sjunga minst två gånger i veckan, men med andra teknikuppgifter och föreläsningar i skolan har vi ibland inte ens hunnit ut en gång per vecka. Det har inte blivit som jag hade hoppats, även om jag har haft väldigt roligt på vägen. Inte minst för att jag har lärt känna Josefin bättre och delat en unik upplevelse med henne som jag tror att de flesta andra vänner jag känner aldrig hade vågat sig på.
Men jag vill inte att det här ska ta slut. Sista dagen av vår kurs är den 26e mars, dvs om bara två veckor. Men jag känner att projektet Gatumusikanterna bara har nått början av vad det kan bli. Konceptet håller jag hårt om hjärtat och jag vill inte släppa det. Och det kanske jag inte behöver göra. Nya saker händer hela tiden.
Tidigare i veckan fick jag ett telefonsamtal av en man från en närliggande kommun (som jag väljer att hålla hemlig än så länge). Mannen hade hittat vår hemsida via Google och intresserades genast av projektet. Han har nämligen en plan om att starta SM i Gatumusikant i hans stad till sommaren. Och då vill han ha vår hjälp. Projektet är än så länge bara på planeringsfasen, men vi har berättat att vi är intresserad och ska gå vidare med arrangemanget nu i april.
Dessutom har vi blivit tillfrågade att uppträda på Stockholms Universitets egna sommarfestival Dunder och Brak i slutet av juli. Självklart har vi tackat ja och försöker nu klura ut exakt vad det är vi har att tillföra i mängden av alla andra skickliga artister som ska uppträda. Men jag tackar gärna ja till nya utmaningar.
Slutet är inte här. Slutet är väldigt långt bort. Och innan kursens slut hoppas jag dessutom på minst tre till uppträdanden på stan. Och de uppträdandena ska vara de bästa hittills!
Det här projektet börjar närma sig sitt slut och det känns väldigt underligt. Jag börjar fundera över vad det är vi gjort egentligen och vad jag lärt mig. Jag kommer ganska snabbt fram till att jag är en modigare människa nu än jag var när vi började. Analysen av omgivningens gillande eller ogillande är mer komplicerad. Vi har fått många leenden och det är vi glada för. Å andra sidan vet vi inte vad alla andra tänker när de går förbi oss när vi gormar “Ååå tjejer” när de går förbi.
Det är också svårt att avgöra om vi kunnat ta reda på hur livet som gatumusikant verkligen är. De gatumusikanter jag oftast ser bär slitna kläder och har ringar under ögonen. Kanske kämpar de för sitt leverne. Det gör inte vi och jag tror att det kanske finns en stor skillnad i mottagandet av två unga glada JMK-studenter jämförelsevis med en medelålders man i trasiga kläder med en fiol i handen. Eller är det bara fördomar från min sida?
Det gemensamma i vår upplevelse av spelandet är antagligen när man verkligen ser ett uppskattande hos en annan människa. Då vi inte fått mycket negativ respons så förutsätter jag att vi haft det lättare än många “dagliga” gatumusikanter. Vi har hur som helst fått erfara att det är ett arbete som kräver precision, stolthet och tålamod. I många långa timmar måste stämbanden vibrera för att mössan ska fyllas. Det är ett arbete och antagligen ett hårdare arbete än de flesta har. Det finns ingen minimilön.
En annan sak jag lärt mig nyligen är att jag låter extremt sarkastisk när jag videobloggar. Denna upptäkt fick mig att skämmas. Det låter inte som att jag tycker att Emelie var det bästa som hände mig 2009 och det låter inte som att jag önskar att jag skrivit Tusen ögon. Jag är självklart en genomgod person innerst inne och ibland kommer saker och ting ut fel. Jag ber ödmjukast om ursäkt!
Det är ingen nyhet att vädret inte har varit så roligt i Stockholm de senaste veckorna. Snökaos, kyla och istappar stora som berg har tagit över stan. Själv vill man helst bara sitta inne under en varm filt och glömma bort vintern utanför fönstret. Men om man har bestämt sig för att satsa på ett projekt finns det ingen återvändo. Dessutom skulle en riktig gatumusikant inte låta sig skrämmas av vädret. Det fick vi intala oss själva när vi gick med tunga steg från Gamla Stans T-banestation upp mot Västerlånggatan igår. Som Josefin redan berättat slutade dagen som från början kändes så kall och lång med den bästa spelningen vi någonsin haft.
Vi stod och sjöng så att det ekade i de trånga gränderna. Vi lät våra röster höjas så att alla som gick förbi kunde höra våran sång. Människorna längs Västerlånggatan kunde inte hjälpa att kasta nyfikna blickar mot oss där vi stod som dyngsura små hundar och ylade i snöovädret. Många log och hejade på. Sen fanns det de som stördes av oss också. Ägaren till skivbutiken som vi stod mittemot kom ut och bad oss flytta på oss efter att i tio minuter försökt skrämma bort oss genom att pumpa sin egen musik så högt som det bara gick inne i butiken. Vi traskade glatt vidare och fortsatte med vår kampsång. Och 26kr belönades vi med även denna gång. Det måste vara någon magisk siffra eftersom vi de senaste tre spelningarna fått ihop just 26 kronor. Men det går sakta framåt. Tålamod är något som man måste ha som gatumusikant har vi märkt.
Vi gick upp ur tunnelbanan vid Gamla Stan klockan 12 idag. Stora blöta snöflingor i miljoner ramlade ner från himlen och fötterna var redan då blöta. När vi närmade oss Västerlånggatan blev jag nervös. Husen var så höga där och de stod så tätt ihop. Människor gick irriterat framåt i slasket. Det kändes alldeles för nära, för nära människor och butiker. Vi kunde inte gömma oss. Medan Emelie packade upp vår rekvisita stod jag och stampade och såg mig omkring. Ville inte, vågade inte.
Hon satte cymbaler vi fick av Niklas i mina händer och sen satte vi igång. Det underliga är att då försvann all nervositet och alla ifrågasättande tankar om varför vi gör det här. Människor log när de gick förbi. De tyckte att vi var duktiga och roliga. Vi sjöng oavbrutet i femtio minuter och vi dansade och hoppade. Vi tjänade pengar och vi fick så mycket uppskattning idag! När två tjejer i femtonårsåldern applåderar när de går förbi och säger “Ja! Kör på!” då känner jag att vi gör rätt.
Det är så härligt att vara gatumusikant. Man blir så glad och man blir så modig! Vi slog även ett slag för kvinnligheten idag, vad tycker ni om det? Jag säger HEJA!!
Emelie Fågelstedt
Josefin Hagström
