Till dig min allra finaste vän. Jag vet att jag inte varit någon stjärna på att blogga under denna höst. Du vet lika väl som jag att det har hänt tusen och en saker så att tiden inte har räckt till. Eller det är lite av en lögn. Det behöver inte ta mer än några minuter att skriva ett blogginlägg. En anekdot från dagen som gått, eller en åsikt som är livsviktig och direkt måste delas med omvärlden. Och jag skäms faktiskt när jag ser alla dina fina, genomtänkta inlägg som dykt upp under hösten. Musik, vardagsberättelser och inte minst sagor om vår vänskap. Jag hoppas att du vet hur mycket du betyder för mig. Och hur mycket det här året har betytt för mig. Du och jag som gatumusikanter. Vilken kombo! Det har varit det mest magiska året i mitt liv.
Mitt nyårslöfte är till dig. Från och med 1a januari ska jag börja blogga minst lika flitigt som dig igen. För gatumusikens skull. För SM för Gatumusikanters skull. Men allra främst för din skull.
Den 2:a februari spelar Iron & Wine på Debaser Medis. Ni fattar inte hur taggad jag är! Det kommer en ny platta 25:e januari, Kiss Each Other Clean, som man kommer hinna lyssna och peppa till innan. Är man hysterisk som jag kan kan man få smakprov om man går in och submittar här. Jag är dessutom helt besatt av Walking Far From Home, hur bra? Som grädde på moset har jag aldrig sett dem förr och jag planerar dessutom att fira min fina vän Denize som fyller år. Sen ska jag tvinga Emelie att gilla också. Jag har så många bollar i luften hörni, den moderna kvinnan! Eh…
Jag har musikskola med Emelie. Alltså, ingen allmän eller så utan detta är en högst subjektiv sådan som går ut på att jag tycker att hon borde kunna namnen på vissa band vi lyssnat lite extra på den här hösten. Idag är nämligen sista dagen på jobbet och jag tänker att det är väl inte för mycket begärt att hon ska känna igen den här rösten? Och det var det ju såklart inte. Hon lär sig snabbt och jag är så glad att jag kan klona min musiksmak. Det är ungefär det mitt liv går ut på.
För någon vecka sedan fick jag frågan – är en musikant nere i tunnelbanan en gatumusikant? Mitt svar är ja. För mig innebär en gatumusikant någon som spelar musik på en plats där det rör sig mycket människor för en okänd och odefinierad publik. När jag står nere på tunnelbaneperrongen till blåa linjen vid T-centralen om kvällarna får jag nästan alltid uppleva levande musik. Gitarr, fiol, trummor. Jag känner mig tryggare när jag hör musiken och går gärna närmare och lyssnar. Ibland dröjer tuben flera långa minuter, men med musiken dunkandes i bakgrunden glömmer jag all stress. Jag känner mig avkopplad och lugn. För att inte tala om trygg sent på kvällskvisten.
Jag skulle sakna musiken om den försvann från Stockholms tunnelbanor. Därför blir jag ledsen när läser Josefins inlägg.
Har ni varit på Gärdet i Stockholm någon gång? Det är en väldigt trevlig plats men tunnelbanestationen Gärdet är så deppig att det knappt går att beskriva. Jag åker där varje dag och för att komma ner till tåget måste man gå i en gång som är jävligt lång. Det blir alltid storm i den där gången så att håret blåser rätt upp och man tappar ofta andan. Ibland luktar det kiss där som det kan göra på sånna där ställen. Det som dock är väldigt trevligt med den här gången är att det står olika gatumusikanter där nästan varje dag. De spelar och kanske peppar de i alla fall några av alla hundratals trötta SL-resenärer som kämpar sig ner till tågen varje morgon.
Imorse när jag gick där så kommer två vakter och kör iväg mannen som står och spelar gitarr. Han får inte spela där. Han måste gå ut.
Nu kanske ni tycker att det är självklart att jag blir lite upprörd över det här eftersom man väl skulle kunna gå så långt som att säga att jag och Emelie är gatumusikanters språkrör på nätet. Men kom igen för fan. Det här handlar knappt om gatumusikanter. Det handlar om att människor är så bittra, tråkiga och på så dåligt humör att de inte ens kan klara av att höra lite gitarr i ett par sekunder, högst 60. För det är väl det det handlar om? Hade människor vart lite gladare i allmänhet så hade ingen orkat spy galla över att “bli tvungen” att höra musik i kiss-gången på Gärdets tunnelbana en måndagmorgon.
Vi är på er sida gatumusikanter och vi ska ordna ett hejdundrande SM till er i sommar! Och till alla haters där ute - skaffa ett liv.
Nu ska jag bege mig ut på vägarna. Fira jul. Det känns konstigt för jag har inte haft någon julkänsla sedan jag bodde hemma och det var länge sedan nu. Jag har fyllt min resväska med julklappar och den står och väntar på mig i hallen. Måste fara nu! Men innan jag beger mig ska ni få ett musiktips, lyssna på The Bees och ha en underbar jul! Kram på er alla fina.
Det är snöstorm och jag är lite trött. Spenderade gårdagen med mina finaste i det bästa huset med öppen spis och mätta magar. Åkte en buss hem som jag åkt tusen gånger förr fast i ett helt annat liv. Nostalgin äter upp mig när jag kommer till min hemstad och det är nog för att jag inte räknar det som ett hem längre. Jag hör inte hemma här. Samtidigt som alla de jag älskar mest i hela världen bor här.
Jag kan inte ens avsluta det här inlägget på något bra sätt. Teenage crimes.
Min vän Malin har en fancy modeblogg på Chic! Där bloggar hon såklart om allt sånt som hör mode till och ibland också om sånt jag gillar allra mest. Den här låten till exempel. Det var så länge sedan jag lyssnade på den och nu kan jag inte höra på något annat.
…och nu minns jag, jag förstår inte kärlek, inte det minsta.
Shantha. Blind kille som satt på gatan lite överallt runt omkring staden Galle i Sri Lanka och spelade och sjung. Jag tog honom hem ibland så att han kunde vara hos oss några dagar för att vila. Han blev en del av vår familj. Men nu finns inte honom bland oss längre. Nu sjungar han på himmelska gator.
Efter stora påtryckningar har vi gjort ett litet videoklipp till er hängivna följeslagare! Vi önskar er, 2 dagar för sent, en fantastisk lucia och en göttig jul! För övrigt hoppas jag att ni förstår att det kan vara väldigt svårt att minnas texten på en sång man senast sjöng på dagis, ha överseende. Puss på er, särskilt dig Emelie H.
Emelie Fågelstedt
Josefin Hagström
