Gatumusikanterna

Under hela min uppväxt så har jag med jämna mellanrum suttit länge och tittat på min pappas rygg medan han grävt i rosa och lila vinylbackar i trä. Det var alltid proggen han letade efter och ville spela för mig. “Proggen får inte dö, Josefin” brukade han säga. De där backarna gjorde honom aldrig riktigt nöjd ändå så det slutade oftast med att vi lyssnade igenom tjugo kassettband för att hitta rätt. Kassettband som han och Sören spelat in ihop. Så skruvade han upp på högsta volym så att hela villan skakade och det slutade alltid med att jag sa åt honom att stänga av. Det gjorde han. Detta hände också ganska ofta när han städade vårt hus. Han brukade nämligen stoppa ner kassetten i freestylen och dansa runt i hela huset med volymen på max. När han var färdig ville han såklart dela med sig. Ville fortfarande alltid ha min uppmärksamhet, eller snarare – att jag skulle uppmärksamma musiken. Den var viktig. Det var precis så det gick till en dag för tusen år sedan när han kom på att han skulle spela Billy för mig. Han letade och han fann. Så satt vi där och lyssnade. Då och då tittade han menande på mig som för att se till att jag lyssnade noga. Någon av oss kanske lyfte en arm för att visa hur rysningarna gick genom kroppen. Så kunde vi sitta, lyssna om eller bara sitta och titta på varandra. Som för att fundera ut hur många gånger vi själv gjort så mot någon. Varje gång lovade vi varandra att vi i alla fall aldrig skulle göra det igen.