Ibland är det lite svårt att greppa vad det egentligen är jag och Emelie sysslar med. Den senaste veckan till exempel, har vi haft fler besökare än vi nästan någonsin haft. En blogg som startades för ungefär 1,5 år sedan som skulle komma att handla om gatumusik, men också ganska mycket annat. Vi har ingen aning om vilka ni är, men vi misstänker att ni gillar olika saker, precis som vi.
Vi har egentligen inte varit vänner så länge, jag och Emelie, men ni har fått följa med hela tiden. Ni har sett när vi sjunger karaoke, när vi spelar blockflöjt på gatan, när vi dricker öl och när vi dansar, när vi badar, lagar mat och går på museum. Det är fint.
Men vet ni vad det finaste är? Att vi behövs. Vi har hittills inte riktigt förstått att det vi gör betyder något för någon. Vi möter människor nästan varje dag som vi berättar om projektet för. De allra flesta är entusiastiska och tycker att det är ett roligt projekt men vissa tycker också att gatumusik är trams, ohippt och att vårt engagemang i detta är en onödig slump. Men så får vi ett mail, vi får ett till, ett samtal, mail, mail, mail. Vet ni vad det står i dem?
Det står att det betyder världen att vi gör det vi gör. Att vi kämpar för något som ingen annan tidigare kämpat för. Att vi hjälper till så att vi tillsammans kan stå upp mot alla fördomsfulla människor som tycker att gatumusik endast är tiggeri. Att det är underbart att se att någon äntligen gör något. Att de länge väntat på att några som oss ska visa sig. Att de tidigare inte ens kunnat drömma om att få en helt egen dag.
När jag läser de här mailen, som jag aldrig trodde att jag skulle få, då är jag väldigt glad över att den här bloggen handlar om mer än fikaraster och shoppingrundor.
Jag har precis pratat på telefon med gatumusikantsikonen 
