Igår var jag med vänner på Debaser och såg Iron & Wine. Jag visste inte att håret kunde ställa sig upp i ansiktet, men det gjorde det när hela spelningen inleddes med endast Sam Beam, gitarr och Walking Far From Home. Hans röst är som jag vet inte vad. Den bara smälter in i hela ens kropp och så ser man hans skägg och fan så bra allt känns. He Lays In The Reins i klippet ovan var extranummer. Finaste extranumret. Jag och Marit fick lite ont i hjärtat och gick därifrån med tunga skor. Läste för övrigt en artikel om modejournalisters bristfälliga kritik mot branschen och designers idag. Ungefär så känner jag mig nu. Som en subjektiv modejournalist som inte kan säga något annat än att Iron & Wine igår var ”underbart”.
Knäsvag några meter från det vackraste skägget jag sett.
En kärlekshistoria.
Några gånger om året faller jag i total kärlekshistoriatrans. Kan inte sluta se den här filmen, kan inte sluta lyssna på musiken. Den är det finaste… Och det här klippet, ni ska se min gåshud. Imorgon ska vi se grusplansklippet. Dör.
Grammisgalan igår.

Håkan vann pris för årets artist, årets manliga artist och årets textförfattare. Föga förvånande eftersom han är bäst på texter. Bäst. Det finns dock några saker jag undrar över när jag kollar in bilderna från galan och det är:
- När ska Eric Gadd pensionera sig?
- När ska Bert Karlsson pensionera sig???
- Varför har Tove Styrke sprayat sig med bronzzzespray?
- När ska Carola skaffa en vettig stylist?
Ja, det var väl mina frågetecken ungefär. Svar på det?
Sista chansen att se Fashion! på Fotografiska
Bege er till Stadsgården och Fotografiska idag. Det är sista chansen att se utställningen Fashion! med bilder av bl.a. Irving Penn, Esther Haase, Rusell James, Tina Berning & Michelangelo Di Battista. Det kommer vara trängsel, det kommer vara liv, det kommer att vara kö ute i kylan. Men det är värt det. Fantastiskt med en konstplats där allt blir så levande, tilltalande, socialt och alldeles alldeles underbart.
Dagens tips – Throw Me The Statue
Jag har hittat ett nytt band jag gillar, så jag tänkte att det kanske kan vara något för er också. Throw Me The Statue. Tittar ut genom fönstret men ser ingenting, helt grått. Den här har blivit min favo under den senaste timmen. Lyssna! Jag tror jag gillar de inspelade versionerna bättre faktiskt, det händer ju aldrig. Men de är liksom lite rispigare. Jag gillar rispigt.
Ok. Jag bekänner, jag gråter jämt.
Jag tror ofta att jag är en hård människa, men det är jag verkligen verkligen inte. Jag gråter inte alls särskilt ofta för att jag är ledsen eller så, men typ det här. Det finns flera anledningar till att jag inte borde gråta när jag ser det här klippet.
1. Jag gillar inte Hoffmaestro.
2. Jag gillar inte fina och mjuka sångröster särskilt mycket.
3. Jag är en tönt som tycker att typ bara jag i hela världen får gilla Håkan.
Jag börjar dock märka att jag är långt ifrån ensam, men det kan få vara okej. Vi kan dela. Hur som helst. Hur fint att Håkan sjunger med? Hur fin låt? Men denna är bättre, det är årets i särklass bästa och gråtigaste låt. Fy fan för livet och den omöjliga kärleken hörni. Fy fan.
Gästblogging
Idag presenterar vi stolt vårt gästinlägg för den eminenta sidan The Bandmeeting! Vi fick kontakt via Twitter och har sedan dess filat på en text om vår saga. Tänk att det gått flera månader sedan vi började och att vi fortfarande är igång! Det är roligt. Vet ni känslan, när man testar något på skoj som visar sig kunna bli något ”riktigt” och uppskattat? Det känns som en bekräftelse på att det faktiskt lönar sig att göra det som är roligt.
Mycket nöje! Läs inlägget HÄR.









