Emelie Fågelstedt
Josefin
Igår låstes Jason Diakité, Gina Dirawi och Kodjo Akolor in i en glasbur på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Ni kan titta på dem här och lyssna på dem här. Ett samarbete mellan SVT, SR och Radiohjälpen för att samla in pengar så att fler flickor ska ha möjlighet att gå i skolan. Världsviktigt alltså. Man kan hjälpa till på en massa olika sätt, till exempel genom att önska en låt genom att skicka ett SMS till 72999 med belopp 50, 100 eller 200 + din låtönskning och motivering. Andra sätt att engagera sig kan man läsa mer om här. På torsdag kväll gästar jag själv glasburen för att hjälpa så många flickor jag kan, vi ses där! Så länge gör vi det vi kan, ok?
december 13, 2011
Musik som räddar liv.
december 11, 2011
Summering, juli 2011.
Jag minns knappt juli. Det är liksom alltid månaden före och blir därför inte lika uppskattad. Både jag och Emelie irrade runt och jobbade massor. Men vi försökte bada lite också tror jag. Äh, vi tittar i stället. Här kommer juli!
Jag och Emelie åt frukost ganska ofta på Tösses. Jag minns speciellt den här gången, för det var kallt. Vi ville så gärna att det skulle vara skönt att sitta ute men det var inte det, men vi satt kvar ändå.
Det var någonstans här Emelie blev huslig. Hon lagade bland annat crepes och tonfisk!
Vi var på Fotografiska och tittade på Mapplethorpe. Jag hade fortfarande den konstiga frisyren men jag älskar den här bilden på mig och Niklas. Suget i min blick!? Hur som helst var vi på terassfest efteråt och jag fick inte sabrera en champagneflaska för att jag var tjej. En av sommarens konstigaste kvällar utan tvekan, vill inte ens gå in på fortsättningen…
Emelie var på Gröna Lund med hennes jobb och jag drack kalla drinkar på Debaser Slussen en kokhet sommareftermiddag. Vi skrev en del om SM för Gatumusikanter och sedan hade vi lite lite semester också.
Emelie åt smultron till frukost och tittade på havet i skymningen.
Vi hade picknick med en massa vänner! Flera gånger till och med, en annan gång var vi i Rålis med Marit.
Jag åt indiskt med Isabelle och Emelie för att sedan kolla på en fotbollsmatch vi förlorade. Det kanske säger sig självt men vi visste inte utgången i matchen när fotot togs.
Jag åt god mat och njöt av landet med min familj. Efter det så dog Amy Winehouse, Emelie kvällsbadade med sin man, vi gjorde en intervju med Arbetarbladet om SM och efter det kom det bästa med hela juli.
Emelie och Niklas kom nämligen och hälsade på mig, mamma och pappa ute i stugan. Det var så himla himla mysigt!
Men det var inte slut där, utan vi fortsatte till en annan del av Sverige, nämligen Norrköping.
Där var allt som i en saga och Katta var bäst på att ta hand om oss.
Vi hann alltså bada och besöka landställen ganska mycket i juli ändå! Mycket bra beslut av oss att ta till vara på helgerna för att få lite sommar. Nästa inlägg blir det summering av augusti… Då var det SM för Gatumusikanter… Det känns som hundra år sedan, eller om det var igår.
december 9, 2011
Summering, januari – juni.
Det är ju faktiskt så att man som bloggare bör summera det år som gått. Jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att vi haft ett fantastiskt 2011! Det sjukaste som hänt det här året är att jag behållt samma hårfärg hela tiden, 12 månader. Det har inte hänt sedan jag var 11 år. På riktigt. Hur som helst, vi börjar med första halvan av året.
Januari
Vi fick in de första anmälningarna till SM för Gatumusikanter, Rebellrobert, Carl Oscar Nygrens Kalas- och Nöjesorkester, Sebastian Gunnesson och Micke Cho Johansson och blev jätteglada. När jag skrev till Emelie att vi måste börja med teater under 2011 kontrade hon med att hon ville bli sångerska, detta ledde självklart till att vi inte gjorde något av det. Emelie berättade om hennes kändiscrush och jag gjorde likadant. Jag var nostalgisk och tänkte tillbaka på sommarens bästa fest medan Emelie var i London och tittade på austronauter.
Vi såg Biutiful tillsammans och var så ledsna efteråt att vi knappt kunde prata. Sedan blev jag ännu mer ledsen av andra orsaker men ibland kan det ju vara bra att någon gör slut med en när man redan vill dö. Oavsett en helt fantastisk film som ni alla borde se!
Februari
I februari var i stort sett bloggen död men jag var till exempel och såg Iron & Wine på Debaser. Sedan skrev jag lite om hur stört det är egentligen när man slutar att lyssna på artister bara för att man är rädd att de ska göra en dålig platta, Emelie skrev om Black eyed Peas och Dave Matthews Band som hon gillar. Vi hade också vårt första möte om SM 2011 på Malmen! Men det som på riktigt var tråkigast inte bara den här månaden utan hela året, var att jag fick Köhlers sjukdom i foten. Ja, ni hörde rätt. Betyder typ att min fot är trasig och att jag inte kan gå så bra och att det inte finns något att göra åt det och att om jag någonsin vill bli bra så ska jag helst åka rullstol jämt. Typ så. Kul kul!
Mars
När jag ser tillbaka på mars förra året så skäms jag ju lite. Dels för att vi inte bloggade nästan någonting men också för att det var då en massa gatumusikanter blev utvisade. I övrigt skrev jag lite om saker jag önskade mig, som mest handlade om Håkan Hellström och så var vi på ett hemligt möte som skulle handla om vårt samarbete med Pepsi om jag inte minns helt fel. Varken jag eller Emelie ägde någon kamera under de här månaderna och därav bildbristen, men ni lär ju vara nöjda ändå? Vi bombarderar ju er nu för tiden!
April
Denna månad var ju fantastisk! Jag och Emelie bestämde oss för att lära oss Single Ladies! Tyvärr så var det inte så många som ville hänga på detta roliga projekt så vi kom inte hela vägen, men vi lärde oss litegrann i alla fall, såhär såg det ut:
Vi var på min tionde Håkankonsert! Emelies första om jag inte minns fel. Det var underbart såklart, Aprilhimlen. ♥♥♥ 
Det trillade in fler anmälningar till SM, bland andra Anders Flanders som tog en andraplats i tävlingen! Vi bestämde också att Finn Zetterholm skulle vara konfrencier vilket var mycket spännande! I övrigt hände inte så mycket tror jag, jag funderade lite över Lisa Ekdahl och Emelie hon flög till blåkulla hon!
Maj
Maj var en rolig månad! Vi anordnade en flashmob på Plattan där vi blev överröstade av Justin Biebar-fans och vi hade hela tio gatumusikanter anmälda!
Vi åkte ner till Mariefred och presenterade hela projektet för alla företagare och åt god mat och fick en tamburin av vår vän Johan. Vi sjöng karaoke och det blev ÄNTLIGEN sommar och varmt i Stockholm!
Därför solade vi längs en väg vid Nytorget tills jag somnade på marken. Jag fick inte nog av solen dock så jag drog till Kroatien med min fina mamma och där fortsatte solandet och jag tog mitt första iskalla dopp i salt hav.
Juni
Det var någonstans här ni fick börja med oss på det mesta på allvar tror jag. Till exempel var vi på vänners utställning och drack sedan öl på Indigo.
Vi tog vårt första svenska dopp och ni FÖRSTÅR INTE hur lycklig jag blir när jag får bada!!! Det är det bästa jag vet, alla kategorier. Helst i hav men annat blött går också bra! Emelie är ingen badkruka det tycker jag är bra. Alla mina andra kompisar är nämligen det. I övrigt så var juni underbart, vi började hänga i parker och promenera på söder utan jacka, sedan så klippte jag håret också, jag blev ganska ful om jag får säga det själv. Emelie hade en fantastisk midsommar och jag likaså.
Avslutningsvis kan man väl säga att jag och Emelie inte sågs så mycket i juni, och det fick henne att skriva såhär:
Det är en konstig känsla det där. När man börjar tycka så mycket om någon att själva tanken av att den personer är onåbart långt borta gör en lite ledsen.
Min lilla bästis.
september 30, 2011
Ibland föredrar vi att nätverka med varandra
Igår hade vi stora planer på att nätverka. Valet föll på mediebaren MediaMecca som huserar på Café Opera en gång i månaden. Scenariot var enligt följande. Vi kom dit. Visade upp våra medlemskort. Fick varsin drinkbiljett. Beställde varsin Ramlösa i baren. Drack en klunk. Tittade runt. Vantrivdes. Promenerade därifrån. Så aktitvt nätverkande med varandra i kanske totalt 5 minuter. Om inget annat har vi åtminstone gjort något slags statement i medievärlden. MediaMecca är fortfarande inget för oss.
augusti 4, 2011
Att vi betyder världen för någon.
Ibland är det lite svårt att greppa vad det egentligen är jag och Emelie sysslar med. Den senaste veckan till exempel, har vi haft fler besökare än vi nästan någonsin haft. En blogg som startades för ungefär 1,5 år sedan som skulle komma att handla om gatumusik, men också ganska mycket annat. Vi har ingen aning om vilka ni är, men vi misstänker att ni gillar olika saker, precis som vi.
Vi har egentligen inte varit vänner så länge, jag och Emelie, men ni har fått följa med hela tiden. Ni har sett när vi sjunger karaoke, när vi spelar blockflöjt på gatan, när vi dricker öl och när vi dansar, när vi badar, lagar mat och går på museum. Det är fint.
Men vet ni vad det finaste är? Att vi behövs. Vi har hittills inte riktigt förstått att det vi gör betyder något för någon. Vi möter människor nästan varje dag som vi berättar om projektet för. De allra flesta är entusiastiska och tycker att det är ett roligt projekt men vissa tycker också att gatumusik är trams, ohippt och att vårt engagemang i detta är en onödig slump. Men så får vi ett mail, vi får ett till, ett samtal, mail, mail, mail. Vet ni vad det står i dem?
Det står att det betyder världen att vi gör det vi gör. Att vi kämpar för något som ingen annan tidigare kämpat för. Att vi hjälper till så att vi tillsammans kan stå upp mot alla fördomsfulla människor som tycker att gatumusik endast är tiggeri. Att det är underbart att se att någon äntligen gör något. Att de länge väntat på att några som oss ska visa sig. Att de tidigare inte ens kunnat drömma om att få en helt egen dag.
När jag läser de här mailen, som jag aldrig trodde att jag skulle få, då är jag väldigt glad över att den här bloggen handlar om mer än fikaraster och shoppingrundor.
april 11, 2011
Hur många är peppade på att fylla livet med mening, räck upp en hand!?
Man går ju alltid i de där tankarna. Eller, jag gör det i alla fall. Jobbet kan vara underbart och likaså privatlivet, men man kommer liksom alltid tillbaka till det stora frågetecknet. Vad går livet ut på egentligen? Egentligen ingenting förutom att fylla det skulle jag säga. Därför har jag och Emelie bland annat massa olika projekt på gång. För att fylla livet.
Okej. Vad ska man fylla det med, känns ju som en naturlig följdfråga. Svaret är också ganska naturligt: det som är skoj. Vi gillar ju väldigt mycket att sjunga, dansa och skoja och se på när folk skrattar åt oss. Det är kul tycker vi. Därför har jag nu bestämt att jag och Emelie ska lära oss Single Ladies-dansen och framföra den som en del i ett större (mycket större!!!! aaah) projekt.
MEN.
Vi, vill ha danspartners. Kom igen!? Känner du att du behöver livas upp lite? Kör på detta då, kan bli hur kul som helst.
PS. Får jag inga kommentarer på det här inlägget kommer jag bli mycket ledsen. Alla letar efter en anledning att lära sig Single Ladies-dansen och ni får den gratis av mig. We are never afraid, we were born to do this. DS.
mars 14, 2011
Är man gatumusikant om man spelar musik på tunnelbanan?
Det händer ibland att vi får telefonsamtal kring gatumusikanter genom den här bloggen. Människor som samlar information till projekt, nyheter eller skolarbeten. En fråga som är återkommande är huruvida man kan betrakta en person som spelar på tunnelbanan som en gatumusikant – då spelar man ju faktiskt inte rent fysiskt ”på gatan”. Under de senaste dagarna har det uppstått en debatt kring utvisandet av romer som spelar musik i Stockholm, något som Josefin även skrev om här om veckan. Det sägs nu att gatumusik inte är ett brott, och inte skäl nog att utvisas från Sverige. Men om man spelar på tunnelbanan för pengar – räknas det då som musicerande eller som tiggeri?
Det svar vi brukar ge är att man räknas som gatumusikant om man spelar musik inför allmänheten på obestämd plats. Att spela innanför SL:s spärrar blir givetvis lite av en luddig gräns då man inte längre spelar på allmän plats när man befinner sig på en tunnelbana. Samtidigt så är det inför en odefinierad publik. Enligt vår personliga åsikt blir alltså även de människor som spelar på tunnelbana och perrong gatumusikanter. Om man sedan väljer att konfrontera folk i en tiggande maner eller ej efter det att man har spelat ändrar inte på det faktum att man har spelat inför en odefinierad publik innan.
Gitarrist perrongen blå linjen Centralen, Stockholm
februari 17, 2011
Drömmar på kontoret om sång och gränder
Det är en enorm skillnad mellan att jobba på kontor och att stå ute på gatan och sjunga. Det är spännande detta med kontraster i livet. Hur man ena stunden sitter och äter glass på en brygga och den andra vandrar längst en isig väg i snöstorm till kontoret iklädd skjorta och pennkjol. Kontraster gör livet spännande. Ibland sitter jag och dagdrömmer om sommar när jag sitter på kontoret och jobbar. När det är så varmt att man inte vill annat än att sjunga och skratta och spela instrument, även om man inte ens kan spela något instrument. Äsch, nu kör vi torsdag!
