Gatumusikanterna

Jag har tänkt i ganska många år att jag borde åka på Lollapalooza. Nu när jag inser att detta är mitt nästa livsmål är det såklart för sent för det här året. Men det är ju värt ganska mycket att få vara i indiehimlen ett par dagar, eller hur? Särskilt nu när jag befinner mig i total postdepression efter SM. Försöker ett par gånger om dagen sucka ut spikarna runt hjärtat men de sitter liksom fast. Jag tänker att det enda som skulle fungera är att sticka in en lång vass nål, rätt in i hjärtat, för att låta sucken sakta sippra ut. Tyvärr är detta bara ännu en sadistisk tanke och sucken sitter kvar. Men. Jag tänkte för övrigt på det där med musiken när jag nyss duschade. Eller hur är det så att vissa människor aldrig gillar andra skivan, eller tredje skivan. Bara första. Alltid första, och i efterhand så var den bara okej. De som alltid står tysta när någon är exalterad över hur bra XX/JJ/Lykke Li/Edward Sharpe eller någon annan superhajpad musiker är. Helt tyst för att poängtera att det var flera månader sedan skivan släpptes. Hur störiga är inte sånna personer? Som att jag ska se Arcade Fire imorgon med en triljard andra överpeppade stockholmare, jag ska stå där och tro att andra och tredje skivan är bra. Och i själva verket är det bara låtarna som aldrig hamnade på skiva som var värda att lyssna på? Jag kommer känna mig snuvad på hela konfekten. De som inte gillar ny musik, eller kanske, de som bara gillar ny musik, men som inte vill låta någon ton vinna charm hos en publik. De som oavsett musiken menar att det blir kommersiellt så fort man kan höra vem som helst diskutera den. Fy fan, får rysningar. Men vet ni vad det allra allra värsta är? Att det är mig själv jag beskriver.