Det var nästan exakt 14 månader sedan vi ställde oss på Medborgplatsen med vår blockflöjt och våra ipod-högtalare för första gången. Med överösande ångestkänslor vågade vi till slut ta första tonen. Och projektet var igång. Idag träffade vi ett filmteam på precis samma ställe för att berätta om vår story. Hur det började med en blogg, hur vi ställde oss på gatan, hur vi fick en egen låt och hur SM för Gatumusikanter blev en verklighet. Om ni behöver en liten historieöverblick kan ni spana in vad som hände mellan januari – juni och juli – december. Hur spännande är inte det? Och vad nästa spännande projekt med filmkameror och allt kan tänkas vara… Ja det får ni reda på snart!
Biutiful. Så ont i hjärtat. Helt fantastisk film på alla sätt och vis. Jag andades tungt när jag gick därifrån, visste liksom inte vart jag skulle göra av min själ som gått sönder.
Shantha. Blind kille som satt på gatan lite överallt runt omkring staden Galle i Sri Lanka och spelade och sjung. Jag tog honom hem ibland så att han kunde vara hos oss några dagar för att vila. Han blev en del av vår familj. Men nu finns inte honom bland oss längre. Nu sjungar han på himmelska gator.
Såg just Closer igen. Bra film. Tänker att Natalie Portman måste vara en av de snyggaste tjejerna. Tänker att hade jag vart Jude Law’s karaktär hade jag dött. Hör The blowers daughter och tänker på mitt projektarbete på gymnasiet. Den låten var mitt soundtrack. Har sett filmen många gånger. Jag köpte den i en liten butik i Kina, samtidigt som jag köpte 10 par strumpor för trettio kronor och tyckte det var dyrt. När jag var i Kina hade jag precis fyllt 18. Det börjar bli länge sedan och ibland blir jag stressad för att tiden går. Om det blir sol imorgon ska jag ligga ute hela dagen och läsa. Är trött. Ska läsa färdigt om Marilyn Mansons sjuka tripp från helvetet nu. Sedan sova. Till imorgon. Utan att vakna. Vi får väl se hur det går. Ibland snackar jag lite mycket skit.
Emelie Fågelstedt
Josefin
