Emelie Fågelstedt
JosefinHärom veckan blev vi kontaktade av Roger. Det här är hans historia om hur han blev gatumusikant.
”Mitten av juni 1997 tog mitt studielån slut. Jag hade gjort en felberäkning. Hade just tagit examen från socialhögskolan och jag hade jobbat extra i psykiatri men första lönen skulle inte komma förrän slutet av juni. Kylen tom. Kort sagt: hungrig. Fanns bara ett alternativ; rulla ner på hojen med gitarren från Kungstensgatan där jag bodde till Gamla stan. Jag hade spelat gitarr på krogar under åren men gillade det inte riktigt. Rörigt, stökigt och fylla. Dock blev jag alltid hyggligt bemött av gästerna och tjänade lite stålar på det. Men jag hade inte spelat gator någonsin.
När jag packade upp gitarren minns jag att det var kämpigt. Tiggerikänslan tog tag i mig. Men jag fullföljde. Spelade en timme och drog ett par hundra. Folk var lite kul. Någon kom fram och sa riktigt hyggliga saker om mitt spelande. Någon skicka i ett par tjugor i fodralet.
Jag har inte gjort om det i Stockholm men i Köpenhamn, 2002. En trevlig attityd mot gatumusikanter där. Nu funderar jag på att sikta in en stad att spela i till våren. Jag har fått förfrågningar från restauranger, bostadsrättsföreningar och folk som riggat privata fester om jag vill spela. Jag backar där; det blir mer prestationskrävande. På gatan kan man halka på strängarna utan att någon höjer ögonbrynen.
Jag har ju fast jobb och får en bra slant för det men jag lockas av att börja spela ute på gator. Vetefan varför, det är något… För någon tid sedan gjorde jag för första gången en grej; la ut en låt på Youtube. Jag har ju inga bra inspelningsprylar och slarvade lite med sången men vafan… så kan man göra på gatan…
