Härom veckan blev vi kontaktade av Roger. Det här är hans historia om hur han blev gatumusikant.
”Mitten av juni 1997 tog mitt studielån slut. Jag hade gjort en felberäkning. Hade just tagit examen från socialhögskolan och jag hade jobbat extra i psykiatri men första lönen skulle inte komma förrän slutet av juni. Kylen tom. Kort sagt: hungrig. Fanns bara ett alternativ; rulla ner på hojen med gitarren från Kungstensgatan där jag bodde till Gamla stan. Jag hade spelat gitarr på krogar under åren men gillade det inte riktigt. Rörigt, stökigt och fylla. Dock blev jag alltid hyggligt bemött av gästerna och tjänade lite stålar på det. Men jag hade inte spelat gator någonsin.
När jag packade upp gitarren minns jag att det var kämpigt. Tiggerikänslan tog tag i mig. Men jag fullföljde. Spelade en timme och drog ett par hundra. Folk var lite kul. Någon kom fram och sa riktigt hyggliga saker om mitt spelande. Någon skicka i ett par tjugor i fodralet.
Jag har inte gjort om det i Stockholm men i Köpenhamn, 2002. En trevlig attityd mot gatumusikanter där. Nu funderar jag på att sikta in en stad att spela i till våren. Jag har fått förfrågningar från restauranger, bostadsrättsföreningar och folk som riggat privata fester om jag vill spela. Jag backar där; det blir mer prestationskrävande. På gatan kan man halka på strängarna utan att någon höjer ögonbrynen.
Jag har ju fast jobb och får en bra slant för det men jag lockas av att börja spela ute på gator. Vetefan varför, det är något… För någon tid sedan gjorde jag för första gången en grej; la ut en låt på Youtube. Jag har ju inga bra inspelningsprylar och slarvade lite med sången men vafan… så kan man göra på gatan…
Har lyckats samla lite fler bilder från Sergels torg för två helger sen; innan Justin Bieber fans tog över hela Plattan. Det blev Kom igen Lena, I’m Yours och Jag är en vampyr, för att nämna några guldklimpar som spelades och sjöng. En solig dag i Stockholm. Så fort det blir lite varmare så ser ni oss ute på gatan igen!
Att gitarr är det vanligaste instrumentet bland gatumusikanter är det nog inte många som argumenterar emot. Det känns rätt så naturligt att höra gitarrklinget längs gränder i gamla stan eller att strosa runt i en småstad och höra trubadurer sjunga med gitarr nere i hamnen. Men måste man verkligen kunna spela gitarr om man vill bli gatumusikant? Nej.
När jag och Josefin började spela på gatorna hade vi en panflöjt och maraca med oss ut. Skrotmusikerna tog Mariefred med storm trummandes på burkar. Allfred körde klassiska Astrid Lindgren visor på saxofon, först på turné i hela Europa som gatumusikant, och slutligen på SM för Gatumusikanter.
Bristande gitarrkunskaper sätter inte stopp för en sommar som gatumusikant i Sverige.
Det var under sommaren 2008 när jag åkte med de här två herrarna till Göteborg som jag för första gången försökte mig på att vara gatumusik. Vi satt på marken inne på Göteborgs centralstation i väntan på vårt tåg tillbaka till Stockholm. Leo började spela Wonderwall med Oasis på gitarren. Johan och jag började sjunga. En halv låt, en intjänad krona och sen kom vakterna och sa till oss att vi inte fick spela där inne. Ett fint minne.
Det dröjde till vintern 2010 innan jag för andra gången i mitt liv ställde mig på gatan och sjöng. Det var tillsammans med Josefin, inledningen på hela det här projektet. Och vid det här laget vet ni ju hur stor del gatumusik spelar i mitt liv idag. Likaså Josefin, jag är så glad att jag träffat henne.
Att spela gitarr är sexigt. En brunbränd, muskulös man med sammetslen röst som drar fram sin gitarr och börjar spela får vilken ung tjej som helst att smälta. Den drömmen hade jag ofta när jag var yngre. Hur drömprinsen skulle ta med mig ner till vattnet och börja spela kärlekssånger för mig sent in på sommarnatten.
Men mannen i mitt liv sätter sig istället vid ett piano. Han börjar långsamt spela Halleluja för mig. Mjuka fingrar dras över tangenterna. Jag sätter mig på stolen bredvid och börjar sjunga. Vi skapar en symfoni bara vi två. Inte nere vid vattnet, utan precis där i det rummet, på den plats där det mäktiga instrumentet står. Trots tanken om något enkelt och robust som yngre, nås jag istället av något gudomligt vackert och känslofullt när hans fingrar flyger fram över instrumentet. Jag tror att pianots sexighet är underskattad.
Igår satt vi länge i pianobaren på hotell Havsbaden i Grisslehamn, och bara lyssnade på musiken.
På kvällarna kommer gitarren fram. Så är det alltid när vi är på landet. Pappas ansikte lyser upp när han sätter instrumentet i sitt knä och börjar spela. Han har alltid spelat gitarr – enda sedan han var ung och satt med sina vänner och spelade kampsånger som ”Keops Pyramider”. Nu sitter han och spelar ”Balladen om Herr Fredrik Åkare” för mig och mamma. Vi sitter och sjunger med i de delarna vi kan. Utanför fönstret ligger landskapet öde. Det enda man kan höra är vågorna längre bort. Ett lugn som sträcker sig upp över ängen och till vår sommarstuga.
Tidigare under dagen var vi inne i Trosa. Jag åt strömming och satte upp affischer för SM för Gatumusikanter. Sen köpte jag ingredienser för att kunna baka sirapsbröd enligt receptet från ”Stora Boken om Bakning” som var min favoritbok som yngre. Vi var förbi och tittade på tälten de hade satt upp för TrosaYran. Uno Svenningsson skulle komma ikväll, och det är en av mammas favoritartister. Men vi valde istället att åka tillbaka till landet. Och sätta oss i soffan, och lyssna på pappa spela gitarr timmar i sträck.
Helgens stora projekt blir att inhandla en ukulele. Gitarren har jag inte lyckats bemästra än, men då fick jag den underbara idén att lära mig att spela det härliga instrumentet ukulele istället. Och det är inte särskilt dyrt som jag förstår det – priserna ligger runt 300 kronor. Så nästa gång ni ser mig på gatan har jag en ukulele i hand!
Inspiration har jag fått av en av de deltagande i SM för Gatumusikanter, nämligen Mart Brennan. För helt ärligt – vem vill inte kunna spela instrumentet när man hört det här?
Mitt bland folkvimmlet stod han och sjöng. Klockan var fem. Vid femtiden är de flesta Stockholmare på väg hem, trötta och stressade efter en lång arbetsdag. Jag och Josefin saktade ner där vi gick på Drottninggatan. Lockigt hår, glasögon och med en gitarr vars toner ekade mellan butiksväggarna. Vi stannade till och lyssnade på hans sång. Gitarrfodrallet framför honom var tomt bortsett från en eller två kronor. Bredvid sig hade han en skylt där det stod http://myspace.com/pjmoonrise. När låten var slut gick vi fram och pratade med honom. Han hette Robin och hade varit gatumusikant i Stockholm i två veckor. Det gav inte så mycket pengar, men det var roligt. Vi bjöd in honom till SM för Gatumusikanter. Nu hoppas vi på att han hör av sig och vill vara med. Under tiden kan ni stötta honom genom att surfa in på Myspace och lyssna på hans musik.
Det här bör inte vara en omöjlighet! Ett akord per mening är en lagom utmaning. Och med peppning från Josefin, mina vänner och sen en extra push från Dan Engström ska jag greja det här nu!
Josefin skrattade glatt och sa att jag var gullig. Att det var roligt eftersom det syntes att jag själv insåg att jag inte var np vidare bra när jag försökte få fram akorden med ovana fingrar.
Pappa klappade mig på axeln.
Anders Gjöres gick förbi i cafeterian, skakade på huvudet och sa bara ”fel tonart”.
Men det kan ju bara bli bättre härifrån. Ge mig en vecka eller två. Sen grejar jag min första låt. Den 5/5 ska vi på nätverksträff i Mariefred. Tills dess måste jag kunna imponera styrelsen med åtminstone en låt. Min halvtrasiga panflöjt funkar nog inte så bra bland företagare…
Emelie Fågelstedt
Josefin
