Gatumusikanterna

Vi gick upp ur tunnelbanan vid Gamla Stan klockan 12 idag. Stora blöta snöflingor i miljoner ramlade ner från himlen och fötterna var redan då blöta. När vi närmade oss Västerlånggatan blev jag nervös. Husen var så höga där och de stod så tätt ihop. Människor gick irriterat framåt i slasket. Det kändes alldeles för nära, för nära människor och butiker. Vi kunde inte gömma oss. Medan Emelie packade upp vår rekvisita stod jag och stampade och såg mig omkring. Ville inte, vågade inte.

Hon satte cymbaler vi fick av Niklas i mina händer och sen satte vi igång. Det underliga är att då försvann all nervositet och alla ifrågasättande tankar om varför vi gör det här. Människor log när de gick förbi. De tyckte att vi var duktiga och roliga. Vi sjöng oavbrutet i femtio minuter och vi dansade och hoppade. Vi tjänade pengar och vi fick så mycket uppskattning idag! När två tjejer i femtonårsåldern applåderar när de går förbi och säger ”Ja! Kör på!” då känner jag att vi gör rätt.

Det är så härligt att vara gatumusikant. Man blir så glad och man blir så modig! Vi slog även ett slag för kvinnligheten idag, vad tycker ni om det? Jag säger HEJA!!