Emelie Fågelstedt
Josefin
Jag har sett några avsnitt av Glee ikväll. Jag har inte tittat tidigare men kan inte låta bli att bli helt ivrig på att göra något drastiskt! Min stora sorg i livet kan ni läsa om här och den går tyvärr inte att bota. Jag gjorde ett försök med Gatumusikanterna förra vintern och det gav mig adrenalin så det räckte i ungefär ett halvår, men det gav mig definitivt inte någon sångröst. Jag tror att årets nyårslöfte måste vara att gå med i en teatergrupp. Teater är helt underbart, det var mitt bästa när jag var liten och det var mitt bästa på gymnasiet även fast jag inte fick så mycket tid till det då. Jag la istället all min tid på att måla tavlor jag ändå bara fick skit för av en väldigt arrogant bildlärare. Det är i och för sig en helt annan historia. Men nu, teater. Emelie, är du pepp!?
Nu byter jag livsmål ett tag framöver.
Ett nyårslöfte till Josefin
Till dig min allra finaste vän. Jag vet att jag inte varit någon stjärna på att blogga under denna höst. Du vet lika väl som jag att det har hänt tusen och en saker så att tiden inte har räckt till. Eller det är lite av en lögn. Det behöver inte ta mer än några minuter att skriva ett blogginlägg. En anekdot från dagen som gått, eller en åsikt som är livsviktig och direkt måste delas med omvärlden. Och jag skäms faktiskt när jag ser alla dina fina, genomtänkta inlägg som dykt upp under hösten. Musik, vardagsberättelser och inte minst sagor om vår vänskap. Jag hoppas att du vet hur mycket du betyder för mig. Och hur mycket det här året har betytt för mig. Du och jag som gatumusikanter. Vilken kombo! Det har varit det mest magiska året i mitt liv.
Mitt nyårslöfte är till dig. Från och med 1a januari ska jag börja blogga minst lika flitigt som dig igen. För gatumusikens skull. För SM för Gatumusikanters skull. Men allra främst för din skull.
